Då var projektvecka nummer två startad och läsandet av Mein Kampf och Älskade fascism är i full gång. Idag och kommande dagar skrivs även en projektrapport vilken är en produkt av vårt projekt med sammanställningar och slutsatser. 

För att återkoppla till vår frågeställning där vi jämför Mussolinis fascism och Hitlers nazism med dagens SD i ett historiebruksperspektiv har vi kommit fram till en del slutsatser.

Hitler använde det tysk-romerska riket och det tyska Preussen, under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, som en slags utopi eller som han kallade det, tredje riket (Mein Kampf, Adolf Hitler, S.19). Mussolini använde ofta det romerska riket för att visa på det italienska folkets storslagenhet och stolta historia. (http://varldenshistoria.se/personer/politiker/mussolini-ville-aterskapa-romarriket) (Älskade Fascism, Henrik Arnstad, S 96)

De båda använde sig av framgångsrika epoker i sitt lands historia för att främja sin egen politiska vinning och makt. Man refererade ofta till stora historiska nationella händelser för att på så sätt stärka nationalismen i landet. Detta var ett sätt för dem att tro på den egna politiska ideologin, att tro på att det kan bli bättre såvida vi jobbar utifrån nazismen/fascismen. Till detta hör att dessa två ideologier framkom under en tid då den ekonomiska situationen i Europa var i fritt fall då man kom med lätta och snabba lösningar på detta problem genom att peka ut en viss folkgrupp som syndabock (kommunisterna och judarna). (https://andravarldskriget.wordpress.com/judarna-under-andra-varldskriget/).

 

På samma sätt använder sig SD av det svenska 50-talet då välfärden nådde sin pik och den svenska industrin och ekonomin var världsledande. Då var den svenska modellen just ett ideal för resten av världen när det kom till solidaritet och ekonomisk tillväxt. SD pekar, precis som Mussolini och Hitler, ut en viss grupp i samhället för den senaste tidens ekonomiska och samhälliga fall, i SD:s fall pekar man ut invandrare och framförallt muslimer som syndabockar till detta problem. (http://www.svd.se/kultur/de-nya-nationalisterna_3499892.svd) (https://www.youtube.com/watch?v=3EF7Oi0tVMw)

 

SD har inte bara likheter med nazismen och fascismen utan det finns även en del som skiljer dem från dessa två.  SD ligger närmare det svenska folkhemmet på 50 och 60-talen än de nazistiska eller fascistiska ideologierna. Man värnar om tryggheten och säkerheten för alla svenska medborgare, man står upp för till exempel sociala förmåner som förbättrad pension och allmän sjukförsäkring (http://www.sydsvenskan.se/val2014/jimmie-akesson-folkhemmets-fordelar-ska-tas-tillvara/). SD har inte heller samma militanta framtoning som fanns i Italien och Tyskland på 20-30- och 40-talet, man har dock en bakgrund med militanta inslag där uniform och vapen var vanligt förekommande men med tiden har detta tvättats bort och det är idag sällan något som förekommer inom SD.  (http://fof.se/artikel/forskarna-ar-eniga-sd-ar-inte-fascister)

 

SD:s framtoning och retorik angående folkgrupper och raser är något man delvis kan koppla till fascismen och nazismen då man sätter människor i fack med endast individens ras i beaktning. Det som skiljer sig är att SD sällan pratar om andra nationaliteter, folkgrupper eller raser som "mindre värda" vilket var vanligt förkommande i Hitlers nazism och Mussolinis fascism. Man uttrycker sig istället hur stor betydelse det har att tillhöra en viss nationalitet, till exempel att vara svensk, och man lägger sällan värderingar om värde i denna retorik. (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/absurd-forvirring-kring-sds-ideologi_4206167.svd)